Jag läste ett blogginlägg som satte fingret på något jag minns att jag funderade över för några år sedan. Trapped Priors As Basic Problem Of Rationality beskriver en modell för hur antaganden/kontext avgör ens tolkningar, men också färgar huruvida antaganden/kontext revideras. På så sätt kan ens ”priors” (antaganden) bli fångade och aldrig behöva uppdateras. Det exemplet som jag klurade kring för några år sedan var hur detta kan ställa till det med osannolika diagnoser. T.ex. diagnosen dissociativ identitesstörning existerar i DSM5. Samtidigt är den mycket kontroversiell och när jag läste på om den hamnade jag i en kompromiss-slutssats i stil med: ”Dissociativ identitesstörning finns men nästan alla personer som till synes presenterar de symptomen har egentligen något annat problem.”
Så om man ska tänka som en duktig Bayesian och kombinera styrkan i ens bevis med en base-rate för att ta ett beslut behöver beviset vara väldigt starkt ifall det finns en överväldigande majoritet patienter som presenterar med DID-symptom som i själva verket borde få en annan diagnos. (Jag vet att enligt DSM ska man bara ställa den diagnos som patientens symptom är i linje med, så rent konkret blir detta inte ett problem, men det illustrerar problemet bra). Problemet uppstår ifall detta sedan avgör vår statistik om prevalens. En stor störande mängd false positives gör att man gissar på en annan diagnos, och diagnosen blir allt ovanligare, vilket förstärker problemet. Så jag förstår det så är det det här som Scott menar när han beskriver att Trapped Priors inte bara är ett problem när det finns en känslomässig bias inblandad, utan att det kan uppstå som ett problem även om all informationsbearbetning bara är kall och kognitiv.
Samtidigt så blir fenomenet ännu tydligare när emotionell bias blandas in. DID-exemplet innehåller ingredienserna 1) otillräcklig säkerhet i data och 2) att ens output blir ens nya input. Min tolkning av problemet är att man antingen behöver vara försiktig med att uppdatera sina antaganden om ens information är osäker eller att man ibland behöver gå ifrån den här idén om att uppdatera sina antaganden och bara förlita sig på att det finns objektiv data där ute (i fallet med diagnostik så skulle det handla om prevalensstudier). När en emotionell bias blandas in betyder det istället att informationen felaktigt tolkas som osäker, trots att den inte är det.
Jag tycker att det här blir väldigt tydligt i politiska diskussioner. Information som talar emot den slutsats man gillar avfärdas enkelt. Folk beskriver sällan hur de avfärdar den här informationen men om jag utgår från mig själv handlar det ofta om att känna sig smart och källkritiskt. ”Klart att du säger det, du lyssnar ju bara på massa högerpropaganda.” Det påståendet är inte den emotionella biasen i sig, den är snarare en snabb negativ reaktion på att höra något man inte vill höra som motiverar en att plocka fram det resonemanget. Samtidigt så tror jag inte att den kognitiva aspekten av hur man förklarar varför folk tror andra är irrelevant. Tvärt om tror jag att om man granskar den noggrant så kan man bli bättre på att avgöra om man i själva verket behöver coola ner och lyssna på den andra sidan.
Eller med andra ord: Om man har en rimlig förklaring till varför Den Andre felaktigt tror det den tror så borde man känna sig säkrare på att man har rätt. Det tydligaste exemplet jag kan komma på är sekter. Sekter tenderar att isolera sina medlemmar från social kontakt med omvärlden. Det är lätt att förstå varför det här leder till att skeva trosuppfattningar kan bestå trots bevis till motsatsen. Sektförklaringen är också väldigt populär när man pratar om politiska meningsskiljaktigheter.
Jag tror inte att Sektförklaringen är alls tillräcklig. Självklart finns det filterbubblor och om man ska förklara varför en Fox News tittande amerikan inte tror på klimatförändring så räcker det nog. Men de flesta personer i Sverige saknar inte kontakt med andra politiska perspektiv. (För att förtydliga, sektförklaringen räcker för att man ska avfärda någon i stunden men den räcker inte i verkligheten). Scott nämner i sitt blogginlägg forskning om att vetenskaplig utbildning tenderar att göra folk mer polariserade i klimatfrågan.
En annan förklaring jag ofta märker att jag själv tar till är Egoförklaringen. Folk gillar slutsatser som stryker dem medhårs och avfärdar därför information som väcker skuldkänslor. En typisk kontext den förklaringen kan komma upp är för att förklara varför personer inte vill lyssna på prat om rasism, men den kan också spela in om man ska förklara en svensk klimatförnekare.
Ironiskt nog kan kunskap om psykologisk forskning på olika mänskliga logiska felslut och bias leda till att folk har ännu lättare att avfärda andras information. T.ex. upplever jag att många som intresserar sig för rationalitet inte nödvändigtvis är så bra på det just av denna anledning. De kan ofta ha uppfattningen om att endast dem, som vet om den här forskningen, är bra på att tänka.
Min poäng är att dessa förklaringar ibland är bättre, och ibland sämre. Ofta tar folk till Sektförklaringen i situationer där det inte lämpar sig. Många personer verkar ta till en förklaringsmodell där andra bara är idioter och att man behöver aldrig lyssna på någon. Jag tycker själv att många på högern avfärdar vettiga tankar från vänstern med ett antagande om att vänstern alltid är hysterisk och driven av en irrationell panik.
Jag tror att om man belyser och diskuterar, och kanske också validerar dessa antaganden så kommer man lättare kunna få andra att lyssna. ”Du har helt rätt i att twitter-vänstern är hysterisk och sprider desinformation, men det jag pratar om är något annat” är ett grepp som jag hoppas skulle funka för att desarmera åtminstone ett försvar. Om man dess utom har en rimlig förklaring för varför Den Andre tror det den tror felaktigt så borde det räcka. Emotionella bias är kognitiva genvägar för att ej detaljerat behöva granska information. De sparar tid och energi och de är ibland korrekta. Den emotionella vägen är också den effektivaste vägen att övertyga folk. Men ambitionen att övertyga folk är bara logisk om man redan vet att man har rätt. Att se hur övertygade folk kan känna sig när de uppenbart har helt fel borde göra att man tvekar på det. Jag kanske är naiv men jag tror att den långa och krångliga vägen, där man inte bara pratar med varandra om vad man tror utan där man också belyser varför man tror att den andre tror det den tror, inte bara leder till att båda kan ta till sig det som den andra säger – det leder också till att man landar närmare det som faktiskt är sant.

