Openness to overfitting

(Här kommer lite lösa funderingar kring openness to experience).

Openness to experience är antagligen det big-five personlighetsdrag jag förstår sämst. Extraversion betyder att du gillar att umgås, neuroticism betyder att du har många negativa känslor, conscientiousness betyder att du har det städat hemma, och agreeableness betyder att du är snäll. Openness betyder att du är intresserad av idéer, konst, böcker, och nya grejer? Så som jag mins det är openness det personlighetsdrag med svagast dimensionalitet, så det kanske känns fluffigt för att det faktiskt är fluffigt.

Openness associeras ofta med att vara öppen för nya perspektiv, något som generellt ses som positivt. En fascinerande motsägelse är dock att konspirationsteoretiker tenderar att ha mycket hög openness. Vad är grejen?

Jag är på spekulationshumör. Det är 100% chans att någon redan tänkt ut en bra förklaring till detta, men det är betydligt roligare att kasta ut mina egna tankar innan jag kollar upp något.

Paradoxen ser ut såhär:

  1. Om man är öppen för många olika perspektiv borde man ta in lite av sida A, lite av sida B, och därför hamna i någon sorters nyanserad mitten. Jag är ganska säker på att detta är det som oftast händer. Om man stöter på en person som t.ex. tycker att kapitalismen är problematisk på många sätt, men på andra sätt ganska bra, och det är oklart vad man ska göra åt problemen, vissa faror kan regleras, men andra problem är betydligt mer fundamentala, men problemen med radikala omstruktureringar är också stora – den personen har sannolikt ganska hög openness.
  2. Av någon anledning kan openness ha det motsatta uttrycket, där personen blir superrigid i sin uppfattning, aldrig ändrar dig, och alltid anpassar den information den får till att passa den förklaringsmodell personen redan utgår ifrån.

Det lär inte bara vara openness-nivå som förklarar vem som är konspirationsteoretiker och vem som är något nyanserad-vänster-centrist, men jag tror spontant att det finns någon underliggande logik här.

Jag tycker man kan beskriva person/process 1 och 2 via två statistikmetaforer. Den första metaforen är att ta in mer data för att få ett precisare medelvärde. Personen är öppen för att ta in nya perspektiv, men också okej med att inte integrera dessa perspektiv i någon enhetlig förklaringsmodell. Jag tror att openness i någon mening är hur lätt det är för en person att uppleva att något ”känns logiskt”. Om en ny bit information känns logisk så får den vara med.

Den andra metaforen är att lägga till fler och fler variabler i en multipel regression. När man drar en vanlig regressionslinje mellan ett moln datapunkter så väljs linjens lutning (och höjd) baserat på vilken möjlig linje som minimerar avståndet mellan punkterna och linjen (i kvadrat). Så den linjen som dras är den linje som har minsta sammanlagda avstånd för alla punkter kvar. Inget fel med detta. Vad som är klurigt är att man kan alltid få en högre ”förklarad varians” genom att lägga till en till variabel i regressionen. Den variabeln kommer försöka förklara de här kvarvarande avstånden till linjen, och kommer också optimeras på samma sätt. Att lägga till en ny variabel i en multipel regression ökar generellt alltid den förklarade variansen med mer än 0.

Det här problemet kallas overfitting, och uppstår om man antar att det inte finns någon slump. Lösningen är att sätta upp en gräns för hur mycket en ny variabel ska kunna tillföra för att få vara med. Jag tycker det finns en underliggande likhet med konspirationsteoretiker här. Ingenting är en slump, ingenting är oväsentligt, och de är helt öppna för att lägga till en ny variabel för att förklara hålen i deras världsbild. Om openness handlar om att man har lätt att uppleva att något ”känns logiskt”, så kan hög openness (i kombination med att man förutsätter slutsatsen) leda till att man aldrig behöver ändra sig. (Det är inte bara konspirationsteoretiker som håller på med denna metaforiska overfitting, alla andra gör det också, men hon konspirationsteoretiker är graden total).

Konspirationsteoretiker och nyanserade personer tenderar båda att ha en komplex världsbild. Den nyanserade personen har många bitar information som känns logiska. Den konspirationsteoretiska personen har också många bitar information som känns logiska, men utöver detta så känns även kopplingen mellan dessa bitar logiska. Allting kan inkluderas i samma modell (konspirationen), där ingenting lämnas åt slumpen.

Upplevelsen av att allt hänger ihop har kanske samma personlighetspsykologiska grund för en chill hippie som för en förbannad nynazistisk bloggare.

 

Annonser

Fake it til you forget you’re faking it

Nästan alla DSM-5 diagnoser ska vara dimensionella. Det betyder inte att man ska säga saker i stil med ”alla har lite ADHD” – det skapar mer oklarheter än klarheter – men gränsen mellan ”subklinisk ADHD” och ”riktig ADHD” är mer eller mindre godtycklig.

Jag tror att mycket bråk uppstår mellan folk med diagnoser och deras anhöriga på grund av att de anhöriga känner igen sig i någon psykologisk process på ett sätt som kommer i vägen för att skillnaden i grad faktiskt är meningsfull.

”Jag har varit i din situation,” tänker man. ”Det jag gjorde var att skärpa till mig, så det är det du behöver göra.” Det är naturligt för människor att anta att andras insidor fungerar på samma sätt som en själv gör; det är den enda insidan man har att utgå ifrån. Så man säger åt sin anhöriga att skärpa sig, eller bara ignorera det, eller bara fake it til you make it.

Jag tror att folk med social ångeststörning är diagnosgrupp som råkar ut för det här mest. En stor anledning till att folk tänker att de känner igen sig är att rädslan i social ångest är, jämfört med många andra psykologiska problem, rationell. Det spelar roll vad folk tycker om oss, inte alls så mycket som folk med social ångeststörning föreställer sig att det gör, men det gör det. Omtyckta människor får vänner, jobb, romantiska partners, och allt annat människor bryr sig om. Jag kan knappt föreställa mig någon större katastrof än att något jag sagt fel gör mig för evigt hatad av alla jag känner och vill känna. Det är inte konstigt att oroa sig över detta. Men det betyder inte att det inte finns överdriven oro.

KBT-modellen för social ångest ser ut ungefär såhär: På grund av saker som hänt under ens uppväxt och ens biologiska förutsättningar så har man utvecklat negativa antaganden om sig själv och om andra t.ex. ”jag är tråkig” eller ”folk tycker att nervösa personer är icke-älskvärda”. När man sen ställs inför en social situation så innebär dessa antaganden att vissa Negativa Automatiska Tankar tenderar att aktiveras, vilket gör att situationen tolkas som hotfull. Dags att introducera sig framför klassen → ”Tänk om de upptäcker att jag är en loser” → ÅNGEST!

En viss nivå av oro är helt lämplig i situationer där andra ska utvärdera oss. Oro aktiverar oss, får oss att skärpa till oss och bete oss målfokuserat. Vad som händer i social ångeststörning kan väldigt lätt ses som målfokuserat, man är orolig över hur andra ska bedöma en så man fokuserar på hur man framstår. Det här fungerar jättedåligt, delvis för att det tar uppmärksamheten från själva interaktionen till en själv, och delvis för att man inte har någon aning om hur man framstår (för man fokuserar bara på sig själv). Självfokus är nyckelordet i social ångeststörning. Den där ÅNGESTEN man fått leder fysiologiska symptom → Nu tänker man att folk ser att man svettas, eller rodnar, eller har ångest. Den leder också till att man gör saker för att reducera ångesten → man kanske undviker ögonkontakt, stirrar ner i sina papper, eller ser till att ens händer inte skakar. De här sakerna man gör leder tvärt om till att situationen fortsätter upplevas som hotfull och bidrar till ångesten.

Det är något smärtsamt med att det man behöver göra åt sin sociala ångest faktiskt kan beskrivas som de där oförstående skitråden man får: fake it til you make it. Man behöver bryta ut sig ur sin självfokus, rikta fokus ut i rummet, och låtsas att man är en normalt självsäker person. Tänka på vad man pratar om istället för på vad man gör med sina händer. Ofta hjälper exponeringsövningar då man får se sig själv utifrån (inspelad på video) för att bekräfta att man inte skakar eller svamlar så mycket som man gör. Att motbevisa sina Negativa Automatiska Tankar gör saker lättare, men det viktiga är att fortsätta röra sig framåt.

Att många KBT-modeller är relativt okomplicerade är lite av ett dubbel-eggat svärd. Att läsa en kortfattad beskrivning (som jag precis skrev) kan lätt övertyga en om att det inte är något för en, just för att det låter enkelt. ”Hela mitt liv är i spillror! Det kan inte bara vara för att jag lägger min uppmärksamhet fel.” (Beteendeaktiveringsmodellen för depression är kanske egentligen ett ännu relevantare exempel).

Jag tror det misstag man gör är att röra ihop konceptuellt enkelt med ”lätt att göra” eller ”i verkliga livet helt okomplicerat att genomföra”. Kärnan i problematiken kan illustreras med ett enkelt flödesschema, men om man faktiskt skulle kvantifiera det antal diskreta beteenden och informationsprocesser som är en del av ens problem så skulle det kunna röra sig om hundratals.

Ett problem kvarstår med fake it til you make it, vilket är att det fortfarande har fokuset på om man har made it inbyggt. Egentligen är man en loser, vet man, men om man låtsas kanske inte folk märker det. Har de märkt det än? Funkade det? Tyckte de att jag var Normal?

Om man bara fokuserar utåt istället för inåt så släpper det efter ett tag. Man glömmer bort att det är något man försöker dölja och istället bara skrattar man med till någons jätteroliga skämt som en schimpans. Jättekonstigt låter det. Men man missar det.

Jättecoola inomgruppseffekter är inte jättecoola

Ibland stöter man på en behandlingsstudie utan kontrollgrupp. ”Det här säger ju typ ingenting” tänker man för sig själv, men innan man hunnit slänga pdf:en i sin virtuella papperskorg så upptäcker man att effektstorleken är på 2.5 cohens d! Man vet att folk brukar säga att det är viktigt med kontrollgrupper, men om effekten är så stor så måste det ändå säga någonting?

Nja.

Jag tror att ens intuition lätt ser ut såhär. Cohen’s d är förändring i medelvärde delat på standardavvikelsen, alltså antal d är antal standardavvikelser som medelvärdet ändras. Man föreställer sig i sitt inre öga att den här förflyttningen av standardavvikelser sker på hela populationens normalfördelningskurva. Typ såhär:

kurva 1

Men så är inte fallet. Cohen’s d beräknas oftast utifrån ens sample’s standardavvikelse, och i och med att man har dragit en gräns för vilka som får vara med i ens behandlingsstudie så kommer urvalets standardavvikelse vara mindre än populationens (t.ex. ”deltagarna måste ligga minst 1.5 SD över populationens medelvärde i ångestsymptom, mätt enligt någon skala”). På detta sätt blir det kaka på kaka och plötsligt så ser en helt vanlig regression towards the mean effekt ut som en astronomisk effekt. Ju högre cut-off, desto starkare effekt.

kurva 2

Det som är lite extra perverst är att denna typ av regression to the mean effekt blir större ju sämre reliabilitet man har. Så om man antingen mäter något som varierar mycket över tid, eller mäter det med en dålig skattningsskala, så ser effekten bättre ut. Om ens mått är helt meningslöst så kommer den röda kurvan på bilden helt förvandlas till den svarta. (Är medveten om att ens cut-off baserade grupp inte skulle vara en symmetrisk kurva men tycker illustrationen är tydligare såhär).

 

 

P.S.
Om man vill försvara att en studie utan kontrollgrupp ändå har en jättecool effektstorlek så skulle man kunna peka på att man använder en skala med etablerat bra reliabilitet, och normalhög cut-off. Man skulle kunna tänka sig att man gör en estimering av hur stor effekten borde bli om den endast var regression to the mean. Jag tänker att rent praktiskt är det svårt att veta exempelvis hur stabil en populations ångest är över tid (mätt med en viss skala). Utan en kontrollgrupp så är det svårt att veta ifall den population man drar sample ifrån exempelvis har lägre medelvärde eller standardavvikelse än andra populationer. Men jag antar att en sån estimering vore bättre än ingenting. Jag har inte koll, man kanske redan gör sånt ibland?

 

 

P.P.S.

En slarvig R-simulering för de som inte litar på den här intuitionen:
#higher cut-off means larger effect BOTH because smaller sd and larger regression to the mean (I think)
sim.cut <- function(n = 10000, reliability = 0.5, cutoff = 1){
x <- rnorm(m = 0, sd = 1, n = n)
y <- x[x > cutoff]
z <- reliability*y + rnorm(n = length(y), m=0, sd=sqrt(1-reliability^2))
effect <- (mean(z) - mean(y))/((sd(y)+sd(z))/2)
effect
}
#higher reliability means smaller effect
sim.cut(reliability = 0.3)
sim.cut(reliability = 0.4)
sim.cut(reliability = 0.5)
sim.cut(reliability = 0.6)
sim.cut(reliability = 0.7)
sim.cut(reliability = 0.8)
sim.cut(reliability = 0.9)
#higher cut-off means larger effect
sim.cut(cutoff = 1)
sim.cut(cutoff = 1.25)
sim.cut(cutoff = 1.5)
sim.cut(cutoff = 1.75)
sim.cut(cutoff = 2)

Socialpsykologins implicita narrativ

Bias handlar ofta om fokus snarare än om förvrängning. Genom att konstant fokusera på en viss typ av grej kan man skapa en känsla av att ett fenomen är stort och viktigt. Man behöver inte ljuga eller hitta på; man behöver bara prata om det som känns viktigt att prata om. (Och om man får slut på exempel så kan man också prata om hur de andra inte pratar om det här).

På senaste tiden har jag tänkt på att psykologi, framförallt bias-fokuserad social och kognitiv psykologi, förmedlar en berättelse mellan raderna. Folk påverkas av irrelevanta kontextuella faktorer. Folk tror att andra är smartare bara för att de är snyggare. Folk tror att alla andra tycker samma sak som dem.  Folk tänker att folks handlingar alltid motsvarar deras motiv. Folk fattar inte hur dåliga de är på gitarr. Introspektion funkar inte. Etc etc. Stora grenar av psykologin är mer eller mindre en lång lista på olika sätt folk är dåliga på att tänka. Det är inte konstigt att psykologin till stor del ser ut så; studier som säger att människor fungerar som vi intuitivt tror dem fungerar bidrar ju inte med något. Men precis som det är en skillnad på att lista en massa exempel på gatuvåld och att kvantifiera hur stort problem gatuvåld egentligen är, så är det skillnad på att lista kognitiva biases och att kvantifiera hur dåliga folk är på att tänka. Man kan ju argumentera att något så generellt och diffust inte ens går att kvantifiera, men i någon bemärkelse har nog folk ändå en magkänsla för hur irrationell den mänskliga hjärnan brukar vara. Ekonomi ser t.ex. människor som betydligt mer rationella och enspåriga än vad de i själva verket är (vad jag hört). Psykologin lutar istället åt andra hållet.

Dessutom så är det värt att notera att i många specifika fall så går det att kvantifiera. Om man pratar om stereotyper och fördomar, t.ex. i en arbetsintervjukontext, så kan man ju fråga sig om hur mycket de påverkar jämfört med andra faktorer. Att (falska) fördomar påverkar i sig är ju dumt, men det är ju stor skillnad på en subtil influens och att fördomar helt dominerar beslutet. Eller om man ska ta något ännu mer självklart. Folk tror generellt att deras åsikter är mer normala än vad dem i själva verket är, men det är ju självklart en relativ effekt, folk är inte helt och hållet omedvetna om vilka av deras åsikter är ovanliga och vilka som är vanliga. Det är värt att påminna sig om att generellt så är psykologiska effekter av den typen man undersöker i experiment ganska små (r = 0.2, eller något sånt).

Det som jag tycker är spännande att notera är att det här narrativet passar väldigt bra tillsammans med teknokratiska, eller paternalistiska, eller till och med anti-demokratiska ideologiska strömningar. Folk är dumma och vet inte deras eget bästa, vi behöver experter som listar ut saker ordentligt. Det passar också bra med de som vill värna om akademin, utbildning och professioner. Folk är irrationella, och har därför inte förmågan att lista ut saker själva, enda lösningen är att se till att dem läser massa böcker och skriver massa tentor. Med den här världsbilden kan man råka komma fram till slutsatser som att man behöver forskare som ska lista ut hur man är en bra lärare, istället för att lita på lärares erfarenhet i ämnet. I värsta fall så leder det här perspektivet till byråkratiska top-down kontrollerade system som endast funkar bra när de funkar perfekt; där de som är närmast problemen är längst ifrån beslutskedjan.

Jag vill inte råka förmedla att jag inte tror att folk inte är särskilt irrationella – det tror jag absolut. Och jag försöker inte göra ett guilt-by-association argument i mot psykologisk forskning (eller något sånt tokigt). Jag tror det är bra att lära folk så mycket som möjligt om hur olika specifika biases funkar. (Hela det här resonemanget grundar sig i the availability heuristic liksom). Men man måste vara medveten om vilka berättelser man råkar dras in i. Vet jag att det är såhär eller känns det bara som att det är såhär för att jag känner till tillräckligt många exempel? Politiska ideologier är i allmänhet dåligt för objektiviteten.

Tänk inte själv

Det är mycket debatt kring käll-kritik, fejknyheter, konspirationsteorier och kritiskt tänkande på senaste tiden. Det har fått mig att tänka kring det här med fria tänkare.

Jag tror att appeal to authority är det mest feltolkade felslutet på internet. ATA är en sån där fallacy, ett typiskt sätt som människor brukar missledas i sitt tänkande, som har kategoriserats och namngetts för att enkelt kunna plockas fram och belysa problemet. Tyvärr verkar det som det uppstått två tokningar av ATA:

  1. Det är inte logiskt hållbart att säga att grej X är sann för att någon viss auktoritet säger att det är så.
  2. Det finns ingen poäng i att lita på auktoriteter. Alla borde dra sina egna slutsatser.

Det finns många situationer där 1. är en viktig poäng. Att något är sant för att en helig bok säger att det är sant ser man inte inom vetenskapen som en giltig argumentation. Att något är sant för att vetenskapsman-med-massa-erfarenhet säger det, ser man inte heller som giltig argumentation. Det är just det som är så fint med vetenskap, all data och argumentation måste vara synlig så att den kan granskas/uppdateras/falcifieras. Carl Sagan (aka 70-talets Niel deGrasse Tyson) sa någon gång att det här med att ifrågasätta auktoriteter var en av vetenskapens budord, och visst ligger det något i det.

Problemet sker när folk översätter den här visdomens ord till ens egna vardagliga liv, och lägger till en matsked alldeles för bra självfötroende.Det leder lätt till att man tror sig vara bättre på klimatvetenskap än personer som jobbat med klimatvetenskap i 35 år.

Jag tycker det är märkligt att en viss lösning på det här konspirationsteoriträsket som växer fram ofta accepteras okritiskt. Lösningen = lär folk tänka själva. Om folk bara inte accepterade det som de hörde i deras filterbubblor och tänkte kritiskt själva, så skulle de forma rimliga åsikter. Extra bra blir det om vi lär dem om koncept som bias och logiska felslut! För mig framstår det här som exakt det som skapade konspirationsteoriträsket.

Jag tror folk tänker ungefär såhär: ”Jag är smart och obiased och formar rimliga åsikter om saker. Om folk bara tänkte lika bra som jag så skulle de konvergera mot samma rimliga åsikter som jag har.”

Testa att argumentera i mot en konspirationsteoretiker på internet. Man märker fort att några saker de inte alls saknar är: Förmågan att forma egna slutsatser. Kunskap om bias/käll-kritik (som begrepp iallafall). Information.

Informationsdelen är något som kan förvåna folk. Det är lätt att tro att folk med skeva värdsbilder behöver utbildning – om de bara fick veta rätt information så skulle de skaffa sig rätt uppfattning. Problemet är att vad du tycker är ”rätt information” och vad de tycker är ”rätt information” skiljer sig radikalt. Och om man pratar om mängden information så sitter konspirationsteoretikerna ofta på betydligt mer än de med mer konventionella uppfattningar. Ok, men om de bara hade rätt verktyg för att utvärdera information? Visst, det kanske skulle bli bättre. Kanske. Jag vet inte hur konspirationsteoretikers hjärnor funkar ordentligt. Det som gnager i mitt huvud är huruvida det här är görbart eller inte. Eller blir det så att man säger: ”Om bara alla kunde ha 9 års universitetsstudier i ekonomi, sociologi, statistik, psykologi, och generell naturvetenskap.”

Konspirationsteoretiker är bara en extrem på ett spektrum. Jag tror ungefär samma mekanismer (vilka nu det är) verkar i den vanliga politiska bias som 100% av folk har. Konspirationsteoretiker förklaras sannolikt av en krånglig kombination av olika tankesätt. Jag kan tänka mig att vissa av dem tankesätten är bra i vissa kontexter, men dåliga i andra (bra/dålig i den mening att de bidrar till att forma en världsuppfattning i linje med verkligheten). En av dessa tankesätt är en överdriven betoning på att tänka själv och att forma sin egen uppfattning, ett tankesätt som sprider sig lätt i våran individualistiska självförverkligskultur. Tankesättet är delvis nödvändigt för att ett samhälle ska röra sig frammåt intellektuellt, men är dåligt när det kombineras med overconfidence (vilket det generellt kommer göra för medel-personen tror allt för starkt på sina egna bedömningar).

Det jag ser framför mig är en skala från starkt fritt tänkande till stark tillit till intellektuella auktoriteter. Om en person är för långt bort på fritt-tänkande-sidan så tror den att den förstår klimatvetenskap bättre än alla andra för att den tittat på en en timmes youtubedokumentär som är uppladdad av någon med det allseende ögat som avatar. Om en person är för långt åt tillit-till-intellektuella-auktoriteter så kan den lätt bli inlurad i en sekt – eller om man vill vara mindre dramatisk så kommer personen aldrig att ha en intressant idé och kommer säkert passa dåligt i jobb som kräver att man ska tänka själv. Det finns ett problem med båda extremer, så den verkliga frågan är var någonstans vi som kultur ligger och var vi borde ligga. Jag tror personligen distributionen ligger för långt åt fria-tänkare hållet (men det baserar jag bara på en magkänsla egentligen). (Också värt att tänka på var jag som individ ligger på skalan, att jag skriver ett sånt här blogginlägg är ju inte ett bra tecken).

Jag tror inte det som människor för långt åt fria-tänkare hållet behöver nödvändigtvis borde formuleras som tillit-till-intellektuella-auktoriteter dock. Man skulle också kunna fokusera på ödmjukhet. Det jag säger är inte att jag inte vill att folk ska tänka själva helt enkelt. I sig är det bra – så länge man dubbel-kollar sina resonemang och är villig att faktiskt lyssna på andra. För mycket ödmjukhet kan självklart också vara dåligt, om det leder till att de som faktiskt vet säger att de inte vet. Det är alltid en balansgång det här. Det finns en fantasi om verkliga genier, correct contrarians, folk som går i mot strömmen, som säger tvärt om vad alla experter säger men senare visar sig ha rätt. Och jag tror det är bra att folk vill vara sånna här personer, endast om de kan korrekt kalibrera sin ödmjukhet. När man är en ung person som önskar att man var ett geni är det lätt att ta ut belöningen i förväg. Ibland blir det lättare att se sig själv som ”oerkännd” än som inte så smart som man trodde att man var.

 

 

P.S. Förlåt för att jag kallade Carl Sagan 1970-talets Neil deGrasse Tyson när Neil deGrasse Tyson egentligen är 2010-talets Carl Sagan.

 

Varför folk som skriver youtube kommentarer röstade på Trump

En grej som lätt blir lite dum efter ett jämnt politiskt val, är allas förklaringar till att det blir som det blir stämmer. Om en teori om varför folk röstade som de röstade bara behöver förklara ett par procent så blir det lätt så att även de svagaste verisionerna ändå kan sägas avgöra valet. En teori kan ju gå rakt i mot datan, men majoriteten av det jag läst har låtit tillräckligt rimligt för att det ska kännas rättvist att säga det var avgörande. Det som blir dumt är när folk insisterar på att det var det som var Faktorn med stort F.

Jag vet inte vad som hände alls. Jag är svensk och allt jag hör är från artiklar och blogginlägg från andra sidan atlanten. Jag sympatiserar med Ezra Klein att det är svårare att förklara varför Trump vann än varför Clinton förlorade. Jag har min egen teori baserad på de Trump-röstare jag stött på. Jag tenderar att självdestruktivt scrolla ner till kommentarerna på youtube klipp och hänga på twitter. Det jag sett där har för mig målat upp ett ganska tydligt narrrativ kring Clinton och Trump: PK vs anti-PK.

En av de första sakerna jag såg internetmänniskorna skriva om Clinton var, ”Jag tänker inte rösta på henne bara för att hon är kvinna” och ”folk gillar bara Clinton för att hon är kvinna.” Det här är ett oerhört frustrerande perspektiv att diskutera mot; personen insisterar att de endast tar upp detta för att de saknar bias, medan hela vänstern är helt blindade av bias. I deras verklighet har vänstern, ofta kallade regressive leftists (oklart vad detta ska betyda), blivit så blindade av politisk korrekthet att de röstar på vem som helst så länge de inte är en vit man. Den enda anledningen till att folk röstade på Obama var för att han var svart.

Det som denna grupp verkar vara mest intresserad av i hela världen är bortskämda vänstervridna universitetstudenter som vill ha safe spaces. Att dessa personer existerar är indikativt på att hela samhället är sjukt. Det som gör Trump till en hjälte är att han ses som botet mot den här sjukdomen. Han säger alla inte-PK grejer. Han säger ”problemet med det här landet är att det är för politiskt korrekt” (och publiken jublar). Han säger alla de där grejerna man tänker för sig själv men inte säger, eller endast säger anonymt på internet.

”Jag hoppas att Trump avrättar Hillary efter han vunnit.”

På youtube ser man inte den typen av kommentarer från vänstern. Just nu ser man en del våld som sker i protester mot Trumps seger. Och vissa väldigt arga människor hoppas på att någon skjuter Trump för att hindra honom att bli president. Man jag har inte observerat den typen av våldslängtan till ”när vi fått makten, då minsann”, från vänstern.

Trumps supporters syns inte bara i kommentarer till klipp som handlade om valet, så klart. Så fort en video handlar om någonting i stil med rasism, feminism, HBTQ+, fanns det kommentarer om att en röst på Trump är en röst mot politisk korrekthet. Vita män känner sig anfallna av politisk korrekthet, och de vill hämnas.

“You know, to just be grossly generalistic, you could put half of Trump’s supporters into what I call the basket of deplorables. Right? The racist, sexist, homophobic, xenophobic, Islamophobic — you name it. And unfortunately there are people like that. And he has lifted them up. He has given voice to their websites that used to only have 11,000 people — now 11 million. He tweets and retweets their offensive, hateful, mean-spirited rhetoric. Now some of those folks — they are irredeemable, but thankfully they are not America.”

-Hillary Clinton

Från perspektivet av personer som känner sig förföljda av PK maffian var detta det bästa Clinton kunde sagt. Titta! De hatar oss verkligen. Trumps armé twitterföljare reagerade på ”baskets of deplorables” citatet till stor del med att ändra deras twitternamn till ”Deplorable X”. Deplorable Jenny. Deplorable Adam. Deplorable Michael. Deras reaktion var inte att argumentera i mot, men att omfamna.

Okej, det kanske börjar bli dags för att sluta lista exempel och göra lite konkreta poänger.

  1. Kombinationen av en motreaktion mot politisk korrekthet och tidigare existerande sexistiska, främligsfientliga (etc) åsikter är en tydlig drivkraft i de Trump-röstare jag personligen stött på på internet.
  2. Jag är medveten om att det är enkelt att måla upp ett narrativ genom att lista det sämsta från en politisk rörelse. Jag är också medveten om att det jag observerar antagligen är ett mycket snedvridet urval av befolkningen. Men,
  3. Jag tror att det jag sett på Internet de senaste åren, precis som Hillary säger, handlar inte bara om en redan existerande radikal grupp som gör sig hörd, utan om en normalisering av den här typen av åsikter. Alla som röstade på Trump drevs inte av aggressiv ”vit nationalism”, men den här rörelsen växer!
  4. Många av de jag sett radikaliseras (och jag tycker inte riktigt det är överdrivet att använda det ordet) på detta sätt är unga personer som jag inte tror tillhör den grupp som helt dogmatiskt röstar republikanskt av gammal vana.

Nu när det stora valet var precis så är det lätt att glömma hur sjukt det var att Trump vann republikanska primärvalet. Även om man kan argumentera för att denna strömning inte är representativ för republikanska röstare i allmänhet så tycker jag det är svårare att argumentera mot dess influens i primärvalen. Trump var den kandidat som PK-vänstern hatade mest, och därför den kandidat som de som känner sig förföljda av politisk korrekthet identifierade sig med mest. Jag såg otaliga kommentarer från folk som längtade efter att se ”libtards” och ”leftists” att gråta.

Den sista poängen jag vill göra är att jag oroar mig över att folk gärna vill vara ”snälla” i vad de tycker om folk. Jag själv är typiskt en sån person. Jag avstår generellt att förklara saker med ondska, till stor del för att jag tror att det är ett oproduktivt förhållningssätt som inte leder till några lösningar och förgiftar debattklimatet. Men jag velar. Om de här strömningarna faktiskt är så mörka och hatiska som de ser ut, så finns det kanske en fara i att inte se dem för det de är. Sympatiska förklaringar av Trumps röstare kanske kommer längre retoriskt, men det finns onekligen en rädsla att det släpper fram normaliserandet av hatiska åsikter.

Hur illa är det?

Jag vet att jag inte är ensam om att se mig runt om kring  i sociala medier (och i gammelmedia för den delen) och uppleva att folk mest bara pratar förbi varandra. Det verkar nästan som om ca 0% av mänskligheten kan erkänna att de har fel, oavsett hur bra argument som talar i mot dem de ser. En optimistisk tolkning av hur debatter på folks facebookflöden och kring middagsbordet går till, är att folk inte kan erkänna offentligt att de har fel, men i deras hemliga insida så lyssnar de faktiskt. En mer pessimistisk tolkning är att alla tror att de faktiskt har rätt om allt hela tiden. Ingen ändrar sig någonsin. Hela grejen med öppna diskussioner åstadkommer inte det vi vill att den ska göra.

Jag  har lutat mot den optimistiska tolkningen förr. Det tillsammans med att de personlighetsdrag som gör en högljudd på social media skulle kunna hänga ihop med de personlighetsdrag som gör en obenägen att erkänna att man har fel. Kanske finns det en osynlig nyanserad majoritet som känner precis som jag (snälla?). Det här är den strimma med hopp som fått mig att fortsätta tro på att hela grejen med offentliga diskussioner och debatter.

Vad som får mig att luta mot en mer pessimistisk tolkning är att minnas mig själv som tonåring. Som jag minns det brukade distinktionen mellan att vinna en debatt och att veta vad som var sant vara mycket mer suddig. Jag tror att många (kanske framförallt män) växer upp och formar sin identitet i en miljö där det är socialt belönande att vinna diskussioner. I och med att belöningen blir beroende på vad man kan få folk att tro, vad man kan komma undan med, så lär man sig aldrig beteendet att fortsätta söka. I pilotavsnittet av tv-serien Community säger huvudkaraktären Jeff ”I discovered at a very early age that if I talk long enough, I can make anything right or wrong. So either I’m God or truth is relative. In either case, booyah!”

Booyah indeed. Jag har inte sett på resten av serien så jag vet inte vad det citatet är menat att säga om karaktären. Men jag tror det berör kärnan här. Jag minns att mitt tänkande brukade ta slut när jag vann en diskussion, eller åtminstone inte behövde säga att jag förlorade. Det här leder lätt till missuppfattningen om att sanningen/verkligheten inte finns på riktigt, den är beroende på ens sociala omgivning.

De riktigt fula sakerna kommer in då folk börjar använda sig av knep helt orelaterade till argumentens innehåll. Skillnaden mellan argument och retorik är ibland ganska svår att sätta fingret på, men när någon vinner en diskussion genom att vara den som höjer rösten mest eller framstår som farligast så är det ganska uppenbart. Utifrån iallafall. För personen som härskade sig till vinsten tar tänkandet lätt slut när hen vunnit. Lägg ihop det här med att folk knyter ihop sina åsikter till sin personliga identitet, och att det värsta man kan vara i det här samhället är att vara en ointelligent person som har fel, och så har man ett bra recept på en person som aldrig någonsin kan med att ändra åsikt när folk ser.

Jag minns att det som fick mig själv att börja inse skillnaden mellan argument och retorik, mellan vetenskap och tyckande, var ett par väldigt tydliga exempel på vetenskap. Jag hade alltid intresserad mig för vetenskap av alla typer sen jag var liten, men jag förstod det bara som visa auktoritetsfigurer. Som tonåring började jag titta på youtube videor från skeptiker och ateister. Dessa var vuxna män som spenderade flera timmar varje vecka med att kalla religiösa människor och homeopater för idioter. Vetenskaplighet var för de här personerna mest en licens att vara ”roligt elaka”. Jag minns att en av dem (c0nc0rdance, med nollor istället för o) stack ut. Han talade med en monoton röst om forskning och hade en hundradel så många följare som de där ”roligt elaka” personerna. Det som hände för mig var att jag började märka kontrasten. När man hört hur det låter när någon torrt och seriöst går igenom 14 artiklar från pubmed, och är helt ärlig om alla nyanserade metodologiska begränsningar, så sticker plötsligt de övriga youtube-personligheternas roliga dissar ut. Vad har de med någonting att göra? Deras funktion, tänkte jag, är att bygga upp en känsla av överlägsenhet. Samma känsla folk får när de vinner diskussioner. (Det här med att kalla folk som tror fel saker för idioter signalerar dessutom till omvärlden att om du någonsin tror något inkorrekt så är det för att du är dum, vilket gör folk starkt investerade i att skydda den första ståndpunkten de la fram till graven.)

Jag tror det är fel att säga att jag inte fattade att vissa saker var objektivt sanna medan andra saker inte var det. Om man skulle haft en filosofisk diskussion om sanningsrelativism så skulle nog problemen med detta perspektiv snabbt bli ganska uppenbart. Tyvärr är folk inte robotar, och det är helt normalt att ha två helt motsägelsefulla trosföreställningar. Ännu mer normalt är det att vara en total hycklare och bete sig helt tvärt i mot ens grundläggande värderingar. Allt funkar så länge diskrepansen aldrig blir belyst. Min bedömning om ”vad det är jag tror på” konstrueras stund för stund. Att komma ihåg att någonting faktiskt är objektivt sant är tyvärr ofta en medveten insats, tror jag. Det är lätt att glömma bort den och falla in i gamla mönster, där man gör om sanningssökande till någon sorters dominanslekar.

Dagar jag känner mig positiv så tänker jag att folk talar förbi varandra hela tiden för att världen är en komplicerad plats, och det finns väldigt många ganska rimliga perspektiv. Det är inte konstigt att folk tror olika när de kommer från olika bakgrunder. Men andra dagar får jag känslan av att folk fundamentalt inte fattar att man inte bara kan ”tycka” om vad som är sant. (Det hela hjälps inte heller av att vårt skolsystem kräver att elever ska ”reflektera själva” för att få högsta betyg, men det säger ingenting om huruvida dessa reflektioner ska vara rimliga).